Jag har de senaste dagarna kört runt i Norge utan någon särskilt fast plan, och det har nog varit en ganska viktig del av själva resan. Jag ville inte göra en sådan där färdig resplan där varje hotell, varje vandring och varje dag redan var bestämd innan jag ens hade kommit iväg. Det fungerar säkert bra för många, men för mig försvinner också något då. Jag ville att resan skulle få växa fram längs vägen. Lite efter väder, lite efter energi, lite efter vad jag hade lust med just den dagen och ganska mycket efter känslan av vad som verkade vara värt att följa upp.
Det låter kanske enkelt att resa så, men i praktiken innebär det ganska många beslut varje kväll. När man sitter där på hotellet efter en dag med körning, vandring, färjor, vattenfall eller vad det nu har blivit, så ska nästa dag ändå bestämmas. Var ska jag sova i morgon? Hur långt orkar jag köra? Finns det någon vettig vandring i närheten? Är vädret tillräckligt bra på toppen, eller är det bara bra nere i dalen? Finns det någonstans att äta lunch innan jag går upp? Blir det för mycket transport? Är vägen i sig värd att köra, eller är det bara en lång blå linje på kartan? Det är där AI har blivit intressant för mig på den här resan, inte som en färdig resebyrå och inte som någon som ska bestämma åt mig, utan mer som en dialogpartner som hjälper mig att tänka.
Varje kväll har jag egentligen gjort ungefär samma sak. Jag har gått igenom dagen, vad som blev bra, vad som var värt det, vad som kanske inte var så intressant och hur kroppen känns. Ibland har jag varit sugen på en riktig vandring. Ibland har jag mer velat hitta en vacker väg. Ibland har benen varit trötta och då har det varit mer lockande med löpning på platt fjällmark eller längs vatten än ännu en brant stigning. Utifrån det har jag använt AI för att bygga nästa dag, och det är nog just ordet bygga som är viktigt. Det har inte handlat om att fråga efter “den bästa rutten” och sedan följa svaret. Det har handlat om att steg för steg komma fram till något som faktiskt passar.
Ett bra exempel var när jag skulle vidare från Sand. Jag ville röra mig österut mot Sverige, men jag ville inte bara börja transportera mig hemåt. Jag ville fortfarande få in en ordentlig vandring, helst minst 500 höjdmeter, men samtidigt var jag ganska tydlig med att jag inte ville behöva köra tre eller fyra timmar efter vandringen. Det är en sådan sak som låter självklar när man säger det, men som lätt missas om man bara planerar utifrån kartan. Första förslaget blev också fel. Vandringen låg för tidigt på dagen och följdes av för mycket körning. Det såg säkert rimligt ut som plan, men det hade inte fungerat i verkligheten. Efter en tung vandring vill jag inte sitta flera timmar i bilen på norska vägar där det går långsamt och där man måste vara fokuserad hela tiden. Då sade jag helt enkelt att detta blir fel. Vandringen måste ligga sist och hotellet måste ligga hyfsat nära efteråt.
Då ändrades planen. Vi hittade Vehuskjerringa från Vehus, en tur på ungefär 9,5 kilometer tur och retur med drygt 600 höjdmeter. Den låg rätt i förhållande till den väg jag ändå ville köra. Det gjorde att jag kunde börja dagen med att köra från Sand via Sauda, Svandalsfossen, Saudafjellet och Røldal, vilket i sig blev en del av upplevelsen, och sedan ta vandringen på eftermiddagen. Efteråt hade jag bara en kortare körning kvar till Rjukan, där jag till slut hittade rum på Rjukan Admini. Det är ett ganska bra exempel på hur AI fungerar när det fungerar som bäst. Inte som ett färdigt svar, utan som något man trycker och drar i tills det börjar passa verkligheten.
Det är också detta jag tror många missar när de pratar om AI. Värdet ligger inte alltid i det första svaret. Ganska ofta ligger värdet i dialogen efteråt. Jag säger att det där är för långt, att jag inte vill hamna runt Oslo, att jag hellre vill komma in i Sverige längre österut, att Gaustatoppen lockar men att fem grader på toppen inte fungerar med de kläder jag har med mig, eller att jag kan tänka mig att springa i morgon men att benen nog inte vill ha något brant. Då får planen ändras. AI är bra på att hålla många parametrar i huvudet samtidigt, men den behöver fortfarande styras. Den kan väga körsträckor, hotell, väder, höjdmeter, öppettider, vägval och min egen energi, men den vet inte automatiskt vad som känns rätt. Det måste jag själv reagera på.
En annan sak som blivit tydlig under resan är hur viktigt sammanhanget är. Jag har inte bara bett om en bra vandring eller ett hotell i Norge. Det har hela tiden funnits en riktning i resan. Jag gillar små slingriga vägar, höjder, fjäll, vattenfall, fjordar och natur mer än stadskärnor. Jag vill kunna ändra mig dag för dag. Jag vill hitta hotell i rimlig prisklass, men också på rätt plats så att nästa dag blir bra. Jag vill inte lägga en natt på fel sida av en fjällövergång bara för att hotellet råkar vara ledigt. När AI kommer ihåg sådant blir planeringen något annat än en vanlig sökning.
När jag körde Lysevegen ner mot Lysebotn och satt och väntade på färjan, så slog det mig också hur mycket själva vägen kan vara en del av resan. Den sträckan var inte transport. Den var innehåll. Högfjäll, små sjöar, hårnålskurvor och den där märkliga känslan av att vägen bara faller rakt ner mot fjorden. Jag skrev då att den vägen nog var vackrare än något jag sett i Schweiz, och det står jag nog fast vid. Inte för att Norge alltid är större eller mer imponerande, utan för att det ibland blir råare och mer direkt. Mindre polerat. Mer på riktigt. Det är också sådant jag vill att planeringen ska fånga. Jag vill inte bara veta vilken väg som är snabbast. Jag vill veta vilken väg som är värd att köra.
Samma sak har gällt löpningen. Efter vandringen till Vehuskjerringa ville jag ha något lättare dagen efter. Gärna platt fjällmark eller en runda längs vatten. Då landade vi i Geilo och Vestlia Resort. Först hittade vi Ustedalsfjorden runt, en ganska platt runda på ungefär en mil som kanske inte verkar vara världens mest spektakulära vandring, men som kan fungera väldigt bra som löppass. Sedan dök det upp ett mer fjällnära alternativ vid Prestholtseter, Hallingskarvet panorama. Den var svårare att hitta i vanliga appar, så planen blev inte att bestämma allt i förväg, utan att köra upp och titta. Känns leden bra tar jag den. Känns den oklar, för stenig eller dåligt markerad kör jag ner till Geilo, springer runt Ustedalsfjorden och avslutar med ett kallt dopp.
Det är nog ganska nära hur jag vill resa. Inte helt planlöst, men inte heller låst. Jag vill kunna vara spontan, men jag vill inte vara dumspontan. Det är stor skillnad på att bara ge sig iväg och hoppas att det löser sig, och att ha en snabb dialog varje kväll där man sorterar fram ett upplägg som faktiskt verkar rimligt. AI gör att den processen går mycket snabbare. Jag behöver inte sitta i två timmar med Google Maps, Yr, Booking, AllTrails, lokala turistwebbplatser och färjetider för att själv pussla ihop allt. Jag kan tänka högt, reagera på förslagen, säga vad som känns fel och sedan låta planen formas om.
Det här är också en ganska bra bild av hur jag ser på AI i stort. Det är sällan det enskilda svaret som är det mest intressanta. Det är processen. Att kunna tänka högt, få struktur, ändra sig, väga om och komma vidare. Det gäller resor, men det gäller också företagande, ledarskap, skrivande och beslutsfattande. Man ska inte lämna över sitt omdöme till AI. Då blir det lätt fel. Men om man använder AI som ett bollplank kan det förstärka omdömet, just därför att man tvingas formulera vad man vill, vad man inte vill och varför något inte känns rätt.
För mig har den här Norge-resan därför blivit mer än bara en roadtrip. Den har blivit ett ganska konkret exempel på hur AI kan användas i vardagen när den är som bäst. Inte som autopilot, utan som en väldigt snabb kartläsare, resekompis och samtalspartner som hjälper mig att göra resan mer min, inte mindre. Och ibland är det inte mer dramatiskt än att man sitter på ett hotell i Norge, trött i benen efter drygt 600 höjdmeter, och försöker komma fram till var morgondagens äventyr ska börja.