I eftermiddags blev man barn på nytt när jag var på Teater i Kristianstad och såg musikaluppsättningen av Peter Pan.
Det är faktiskt värt en eftertanke, just det här, när slutar man vara barn och när blir man vuxen?
Träffar många vuxna som helt har släppt barnet i sig, man tillåter knappt sig själv att ha roligt längre, om det roliga är på barnslig nivå.
Detta blir extra intressant just när man kommer till människor som är mitt i karriären och kanske till och med har ledarroller där de i sin arbetsroll verkligen går in i en roll som vuxen och väldigt strikt för att betona sin makt och sin position när de kanske många gånger borde ta fram barnet i sig, i synnerhet i en problemlösarsituation. För visst är det konstigt, för ett barn är inget omöjligt. Fråga vad ett barn ska bli när det blir vuxen och de ser alla möjliga arbeten framför sig, alltifrån sopåkare till astronaut. Vad händer sen? Jo en vuxen kommer och förklarar för dig att vara sopåkare är inte “fint” och att bli astronaut blir inga “vanliga” människor.
Kort sagt, barn har drömmar och vuxna är bäst på att stoppa dem. Men tänk om drömmar faktiskt kan bli sanna? Kanske inte som för Peter Pan där han faktiskt kunde flyga för att han trodde på det
Men kom ihåg, det finns många stora ledare och visionärer som genom tiderna har haft en dröm och genomfört den, undrar vad deras föräldrar sa till dem när de var små?